Det var lite ångestladdat att åka söderut nu i onsdags.

I torsdags var minnesstunden. Otroligt fint med allting.
- Det var rätt helt enkelt.

Dagen efter (midsommarafton) vaknade jag upp 7 helpigg. Jag hade med andra ord inget val!

Ut och spring?!

Började lite mjukt, efter en si sådär 800 meter så ville jag bara komma upp i tempo så jag hoppade in i 2,5km banan i närheten av huset i Falkenberg.

2km:
- Den halvt uppstukade vristen känns av, inget att gnälla över.

3km:
- Känslan i foten försvann. Mjölksyra i framsida lår. Gött äre!

4km: 
- Första känslan av “håll”. Här brukade jag sakta ner förr i tiden. Njeh, det går långsamt nog.

5km:
- Håll på nytt ställe: Axlarna. Snacka om att inte vara synkron i kroppen.

6km: 
- Benen börjar bli lite trötta i uppförsbackarna. Ingen mening att lägga ner nu, hälften är ju redan gjort.

7km:
- Intressant.. Det var ett väldigt konstigt ställe att ha en vass kant i skorna. Nu skaver det rejält i hålfoten!

8km: 
- Nu gör det ont. Jag glömde faktiskt bort allt förutom fötterna. Fortsätta iallafall? JA!

9km:
- nu är det bara nerförsbacke. nästan. Kom igen nu. en km går ju på 5 minuter. 5 minuter har aldrig varit så här långa…

10km:
- Jag skämtar inte men när jag nådde det stannade jag och sa någonting i stil med det här:

JAAAAAAAAAAA!

Det här är alltså första gången jag gjort den här distansen någonsin. Sweetness.

Efter en stund började jag springa igen för jag insåg att det fanns mygg i skogsdungen som det var vindstilla i.

 Sen åkte vi söder ut till Skåne, firade midsommar och njöt av det fina vädret (Ja det var faktiskt sol efter 17.00).
- Var nära att simma över till Danmark runt 2tiden men ingen ville med så det fick va.

Förresten, det där skoskavet jag fick på foten har gjort att jag antagligen sträckt något i vänsterfoten.
- Lol.. tji fick jag.

Men jag är tillbaka på benpassen om några dagar.